Mitt skrivande

När jag gick på Författarskolan i Lund beklagade jag mig för en av mina klasskamrater, för att han så flyhänt lyckades skriva sida efter sida på sin roman, medan min novellsamling sniglade sig fram. 
”Det är väl inte så konstigt”, sa han. ”Du börjar ju om hela tiden.”

Kanske är det så man kan beskriva novellskrivandet. Att hela tiden börja om. Att fånga in sina läsare igen och igen och igen, och just som de är fast i berättelsen låta den ta slut på pappret för att istället leva vidare i läsarens huvud. Det är åtminstone det som är målet.

Fast jag tänker inte på det på det viset. När jag skrivit mina novellsamlingar har det varit mer som om jag klev in i en värld. Jag stod i mitten och lyssnade efter de berättelser som fanns i den världen, och när jag hörde dem skrev jag ner dem. Jag tänkte aldrig att jag började om, snarare var det så att jag lät många olika röster berätta om liknande saker, fast från olika utgångspunkter. Överhuvudtaget arbetar jag mycket med röster i mitt skrivande. Novellidéer kan komma på många sätt: minnet av en plats man varit på, en doft, en replik, en situation som lämnat ärr av något slag. Men om jag inte hittar en röst som kan berätta om det, då blir det ingen novell.

Jag skriver inte om verkliga personer, men ofta kan jag plocka ett frö från någon jag mött. Ett sätt att tala, en känsla någon förmedlat, en åsikt som uttryckts eller bara anats under allt. Sedan bär jag det där fröet med mig, tills jag hittar en jord där det skulle kunna gro. Och upp växer något alldeles nytt.

Jag tänker också ibland på mina berättelser som trådar: att jag hittar en tråd som vävts av något – en resa jag gjort, ett dilemma jag ställts inför, eller något som skrämt mig. Sedan måste den där tråden flätas samman med en annan för att bli till en berättelse.

Ibland hör jag folk prata om novellen som en svår genre: litterär och lite tillkonstlad. Att den skulle vara en utmaning både för författaren och läsaren. Men för mig är det verkligen inte så. För mig är novellen det närmaste man kan komma människans naturligaste form av berättande: den där sortens berättande som vi alla ägnar oss åt i lunchrummet, på släktmiddagen eller när man ringer en vän. Hur många gånger har man inte pratat över en kopp kaffe, eller gått en skogspromenad tillsammans, och fått en historia berättad för sig? Ganska kort, men med en början och ett slut, och nog rätt så ofta med en oväntad vändning någonstans där i, som får en att tänka i nya banor. Just så tänker jag mig novellen. Att läsa en novell ska kännas som att man får veta något i förtroende, något som man inte visste förut. Något som man kan gå och tänka på ganska länge efteråt. Kanske har man inte fått veta alla detaljer, men ändå precis så mycket som behövs. En bra novell ska vara en berättelse som öppnar dörrar inte bara in i personen som berättar historien, utan också dörrar in i en själv.